Föräldrarollen har blivit en av kulturens mest använda berättarmotorer. I produktion efter produktion skildras klassresor, skilsmässor, diagnoser och familjekonflikter – och bakom utvecklingen anar krönikan en större samhällsbrist.
Föräldraskapet tar allt större plats i svensk film och tv
Alex Schulmans ”Arkipelag” kretsar kring en förälder på klassresa och hämtar inspiration från Schulmans egen erfarenhet. Jonatan Unges och Sissela Benns ”Populära problem” handlar om föräldraskap efter en skilsmässa, med deras egen skilsmässa som bakgrund. Mia Skäringers ”Diagnoser” tar upp livet som förälder till ett barn med diagnoser, ett ämne som enligt texten också knyter an till hennes egen adhd.
Föräldraperspektivet finns dessutom centralt i ”Fjord”, SVT:s ”Skilsmässobarn”, realityprogrammet ”Mammor” och långköraren ”Bonusfamiljen”. Det är berättelser som känns nära, lite obekväma och lagom lockande – ungefär som att kika in genom grannens gardiner.
Föräldrarollen har blivit en viktig del av vår identitet
En förklaring är att föräldraskapet har blivit alltmer av en identitet. För vår tids författare och filmskapare blir det en självklar startpunkt när de ska formulera en berättelse. Krönikan jämför med tidigare generationer och menar att förväntningarna på dagens pappor är högre än på 1970-talet. En förälder som då kunde uppfattas som passiv riskerar i dag att orosanmälas.
Men föräldrarollen är mer än en identitet bland andra. Yrke, hobby, stil och musiksmak kan förändras eller köpas till, medan relationen till ens barn betraktas som något närmare ett ”sant jag”. Det gör ämnet särskilt laddat när en känd person berättar om varför det är svårt att vara förälder.
Föräldrafixeringen kan spegla en större samhällsbrist
Samtidigt argumenterar krönikan för att föräldrafixeringen kan vara ett symptom på en samhällelig bristsjukdom. När gemensamma kulturella referenser blir färre fungerar barnen som en trygg gemensam nämnare. Debatterna om skärmar, hudvård, sociala medier, våldsporr på bibliotek och hemmasittande blir tydliga konflikter där alla anses ha en ingång – alla har ju varit barn.
Barnen och deras föräldrar hamnar därmed i centrum för ett kollektivt normsystem som ständigt omförhandlas. Vegokost kan ses som en rättighet eller som vanvård. Smink kan tillåtas eller förbjudas. Skärmar kan betraktas som ett problem som kräver nolltolerans. För en berättare som vill skapa konflikt är materialet tacksamt.
Det märks i ”Arkipelag”, där en temperamentsfull alfaman, en försynt arkivarie och en kladdig stekarpappa tvingas samarbeta under en klassresa. Krönikan beskriver upplägget som underhållande, men menar att filmen hade vunnit på att tona ned klimax och i stället stanna längre i de små friktionerna.
Slutsatsen är samtidigt en varning: samhället tycks lägga mycket ansvar på barnen och deras föräldrar. ”Det är mycket begärt av de små liven”, konstaterar texten.
