I Mats Strandbergs skrivarateljé står böckerna från golv till tak. Många av dem har han skrivit själv, och när Antonio Keijser, 11, och Rio Hammarskiöld, 10, hälsar på är det just skräckskrivande de vill prata om.
Strandberg har varit författare i 20 år och skriver för vuxna, tonåringar och barn. Tillsammans med Sara Bergmark Elfgren skrev han ungdomstrilogin ”Cirkeln”, som också blev film. Han har dessutom skrivit bland annat ”Pestblommor”, om två systrar som flyttar till ett mystiskt slott för att komma undan pesten.
Mats Strandbergs bästa tips för att skriva skräck

Det första rådet till Antonio och Rio är att skriva något man själv skulle vilja läsa. Det är också viktigt att skapa personer som läsaren bryr sig om. Strandberg tycker särskilt om när vanliga människor hamnar i helt ovanliga situationer.
– Jag gillar när det blir en krock mellan vardagen och något som är helt ”wacko”. Och så har jag en jättekonstig fantasi, säger Mats.
Han började läsa skräck redan som nioåring och hade Stephen King som favoritförfattare. Samtidigt var han mörkrädd som barn. I dag är det framför allt verkligheten som skrämmer honom, och han tycker att skrivandet har gjort det lättare att hantera den egna fantasin.
– Om man är bra på att föreställa sig hemska saker är det skönt att använda det till något kreativt i stället, som att skriva, säger han.
Från ”Slutet” till skräckspel och skräckfilmer
När Rio frågar vilken av hans egna böcker han tycker bäst om väljer Strandberg ”Slutet”. Ungdomsboken handlar om en komet som kommer att förstöra jorden. Han är särskilt nöjd eftersom boken var svår att skriva och eftersom läsaren från början vet att alla kommer att dö i slutet.
För Rio är det just det som gör boken intressant. Han berättar att han, om han bara hade haft en vecka kvar att leva, skulle gå på fotboll och tivoli – och dricka såpa den sista dagen bara för att prova. Antonio jämför ”Slutet” med skräckspelet ”Mouthwashing”. Strandberg har inte spelat särskilt mycket själv, men tycker att spel kan ge bra inspiration.
– Jag blir tokig på föräldrar som tror att man blir dum av tv-spel. Det är ju tvärtom, säger Mats.
Skräckfilmer började han däremot se först som vuxen. När han var liten fick han inte titta på dem, eftersom hans föräldrar trodde att skräckfilm kunde göra honom till en galen mördare. Däremot fick han läsa vad han ville. Antonios favoritfilm är ”Backrooms”, som handlar om en mystisk plats bakom en butik.

Så skapar man trovärdig skräck och skrämmande miljöer
Enligt Strandberg kan nästan vilken plats som helst bli skrämmande. I vuxenboken ”Färjan” kommer vampyrer ombord på en Finlandsfärja, där passagerarna dessutom är fast. Berättelsen har också blivit tv-serie.
– Man kan skriva skräck som utspelar sig var som helst. På en färja är man liksom fast. Och det är ljust ombord, men det är läskigt på ett annat sätt än när det är mörkt, för man kan inte gömma sig när det är ljust, säger han.
Men människor blir rädda för olika saker. Därför är det inte tillräckligt att bara välja spindlar, spöken eller vampyrer som skräckelement. Läsaren måste tro på det som händer, menar Strandberg. Det kan man göra genom att låta läsaren känna igen sig i huvudpersonen och beskriva detaljer nära kroppen.
– Den som läser kanske inte direkt tror på vampyrer eller spöken, men man måste få dem att låtsas att de finns. Det kan man göra genom att få läsaren att känna igen sig i huvudpersonen. Man kan ha med mycket beskrivningar. Hur känns heltäckningsmattan under huvudpersonens fötter? Vart i kroppen sitter rädslan? säger Mats.
Han försöker också lära känna sina påhittade personer. Ibland gör han Spotifylistor åt dem. Även om en författare bestämmer över berättelsen kan figurerna börja kännas som om de har ett eget liv.

Tålamod och fantasi är nyckeln till en bra skräckberättelse
Ett annat råd är att ha tålamod. Den första versionen blir aldrig särskilt bra, och en text kan behöva skrivas om flera gånger. Man blir bättre genom att skriva mycket. Början är viktig, och Strandberg föredrar att starta ”pang”, mitt i handlingen, även om han betonar att det inte finns något enda rätt sätt.
När Antonio och Rio själva berättar om sina idéer blir tipsen konkreta. Rio vill skriva om en tom stad med stora dockor. Antonio har börjat på en bok om en 15-åring i en märklig värld där människor försvinner spårlöst. Han vet ännu inte varför, men det behöver inte vara ett problem.
Strandberg tycker att ovissheten ibland kan göra en berättelse ännu läskigare. Han tipsar också om att tänka på varför ett monster gör onda saker. En vampyr behöver till exempel äta för att överleva, och när läsaren förstår drivkraften kan det skrämmande kännas mer trovärdigt.
Skrivandet är inte alltid roligt, säger Strandberg. Men när det fungerar är det, enligt honom, ”fruktansvärt kul”.
– Då är det som magi på riktigt. Jag skulle aldrig vilja byta jobb, säger han.
