Å nej, tänkte jag när jag läste att Isabella Löwengrip ska ge ut en bok om framgångarna och krascherna i sitt liv. Titeln är ”Kvinnoboost”, och löftet är en bok som ska peppa, stötta och få läsaren att skratta. Det är lätt att sucka åt formuleringarna, men samtidigt har jag kommit på mig själv med att känna en viss ömhet för Löwengrip.
Isabella Löwengrips uttalanden om kvinnliga väljare väckte kritik
Det började efter en intervju i början av valrörelsen, där hon berättade om sitt arbete som rådgivare åt Moderaterna. Uppdraget hade handlat om att hjälpa partiet förstå varför det haft så svårt att locka kvinnliga väljare. Löwengrips analys var att kvinnor oftare röstar utifrån värderingar, medan män i större utsträckning fokuserar på sakfrågor.
Sedan kom meningen som fick hela samtalet att gå i baklås: ”man måste få kvinnor att förstå hur man driver en regering”. Reaktionen lät inte vänta på sig. Krönikörer och ledarskribenter reste sig nästan unisont från sina kontorsstolar. Uttalandet kallades kvinnohatiskt och förminskande, och när Löwengrip senare försökte förklara sig blev situationen knappast lugnare.
Hon sa då att väldigt många kvinnor inte röstar strategiskt, eftersom ”den emotionella känslan tar över och sätter stopp”. Det var inte en lyckad formulering. Kvinnliga väljare prioriterar ofta sjukvård, skola, social välfärd, klimat och jämställdhet. Den prioriteringen visar visserligen att relationer, omsorg, skydd och människors både växande och bräcklighet står högt på agendan. Men det betyder inte att besluten är irrationella. Tvärtom kan det vara ett genomtänkt och mycket rationellt svar på de problem som samhället står inför.
Nyhetsundvikande bland unga kvinnor när oro och kriser tar över
Ändå tror jag att Isabella Löwengrip var något viktigt på spåren, även om orden landade fel. Kvinnor tycks känna sig särskilt tyngda av vår tids krig och kriser, och den känslan kan leda till det som i dag kallas nyhetsundvikande. Studier visar att allt fler unga kvinnor mellan 20 och 45 år väljer bort traditionella nyheter. Skälet är att nyheterna väcker för mycket oro och ångest.
Med Löwengrips uttryck skulle man kunna säga att känslorna tar över och sätter stopp. Jag tycker i stället att det är fullt begripligt. Det vore nästan märkligare om fler inte kände vanmakt inför trupprörelserna i Europa eller inför utsikten att världen går mot en uppvärmning på 2,8 grader. När varje nyhetsdag fylls av hot och kriser kan det ibland kännas som om den egna förmågan att ta in mer helt enkelt tar slut.
Irena Pozars nyhetsbrev Hint vill göra nyheter mer tillgängliga
Det är precis där nyhetsbrevet Hint kommer in. Alla som känner ett sådant känslostopp borde läsa det. Häromveckan fyllde brevet ett år. Det startades av Irena Pozar, tidigare chefredaktör för Veckorevyn, med målet att nå yngre kvinnor som vill förstå världen utan att först behöva ta sig igenom en mur av mörker och katastrofstämning.
Varje morgon klockan sju landar det kostnadsfria brevet i mejlboxen. Först kommer några personliga rader. Därefter följer korta sammanfattningar av dygnets tre viktigaste nyhetshändelser. Den som vill veta mer kan gå vidare till fördjupningar hos andra medier. Sedan skiftar Hint perspektiv och gör spaningar om kultur, skönhet och mode. Avslutningen innehåller alltid ett konkret tips, som en ny sminkprodukt, ett par varma höstvantar eller ett par snygga cowboyboots.
Tonen är varm, nyfiken och välkomnande. Irena Pozar har beskrivit ambitionen som att Hint ska kännas som den smartaste och roligaste tjejkompisen i gruppchatten. Det är en träffande bild, eftersom brevet varken skäller på läsaren eller låtsas att yta och vardagsdrömmar är oviktiga.
Jag blir lika glad varje morgon när jag öppnar Hint. Brevet utgår från att läsarna är nyfikna och intelligenta människor som vill förstå mer, inte från att de måste välja mellan samhällsfrågor och sådant som gör livet vackrare. Det är en viktig skillnad.
Hint ger plats åt både politik, kultur och unga kvinnors intressen
Många unga kvinnor vet redan att samhället gärna ser ner på deras fankultur, böckerna de läser, musiken de lyssnar på och serierna de följer. Deras konsumtionsvanor blir också oftare förlöjligade och ifrågasatta än jämnåriga killars och mäns. Att drömma om ett nattserum från La Prairie anses fortfarande lättare att avfärda som fånigt än att längta efter en dyr herrklocka.
Hint vägrar göra den världen mindre. I stället får unga kvinnors verklighet vara precis så stor, rik och motsägelsefull som den faktiskt är. Där ryms klimat och politik, oro och omsorg, mode och kultur, skönhet och allvar. När ens värld blir beskriven med respekt växer också känslan av att man kan påverka den.
Det är kanske den verkliga styrkan i Hint. Inte att brevet stänger ute de svåra nyheterna, utan att det hjälper läsaren att närma sig dem utan att gå sönder av dem. Och det är verkligen ingen dålig känsla.
