Det fanns knappast någon självklar längtan efter ännu en berättelse från Crystal Lake. Ändå kliver HBO Max nya serie Crystal Lake in i universumet kring Fredagen den 13:e och lyckas göra något som inte var lätt att förvänta sig: den överraskar positivt. Serien är en föregångare till filmerna, men väljer en väg som är betydligt mer psykologisk än traditionell slasher.
Crystal Lake på HBO Max utforskar Pamela Voorhees sorg efter Jason
Handlingen tar sin början strax efter att Pamelas son Jason har drunknat i Crystal Lake. Hon befinner sig mitt i sorgen, i ett läge där hela tillvaron har förlorat sin riktning. Då dyker två märkliga män upp. Deras närvaro blir inte bara obehaglig, utan öppnar också dörren till frågor om Pamelas förflutna. Det som först ser ut som en berättelse om sorg börjar snart växa till något större och mer oroande.
Pamela står därmed i centrum, långt innan den välkända mytologin har fått sin form. Serien stannar inte enbart vid det som hände vid sjön, utan intresserar sig för kvinnan bakom allt. Hennes vrede, hennes sår och hennes försök att hantera en ofattbar förlust får ta plats. Samtidigt blir de två männens grävande i hennes bakgrund ett hot som gör varje ny uppgift laddad.
Crystal Lake får positiva recensioner och överraskar kritikerna
Karolina Fjellborg beskriver serien som oväntat lyckad och menar att den till och med överträffar mycket av det som tidigare har kommit ur filmserien. Fredagen den 13:e har länge burits lika mycket av sin kultstatus som av sin faktiska kvalitet, men Crystal Lake lyckas enligt den bedömningen hitta en egen nerv i materialet.
Fredagen den 13:e får en ny riktning som psykologisk thriller
Den som väntar sig samma sorts skräck som i filmerna kan däremot bli överraskad. Aramide Tinubu pekar på att serien visserligen innehåller flera scener som är svåra att värja sig mot, men att helheten snarare lutar åt psykologisk thriller. Kvinnors vrede och farorna i ett patriarkalt samhälle blir seriens tydliga centrum. Det är alltså inte bara mörkret vid Crystal Lake som skrämmer, utan också människorna och strukturerna runt Pamela.
Trots den annorlunda inriktningen beskrivs serien som briljant. Det är ett starkt omdöme för en produktion som på förhand kunde ha känts som ännu en omgång av en berättelse publiken redan känner till. Här finns i stället ett försök att vrida på perspektivet och låta spänningen växa ur relationer, hemligheter och en sorg som aldrig riktigt får lägga sig.
Crystal Lake blandar skräck, svart humor och överdrivna scener
Andreas Samuelson tycker samtidigt att serien är underhållande, men upplever att den ibland verkar osäker på vad den egentligen vill vara. När berättelsen skruvas upp blir den stundtals så överdriven, galen och märklig att det nästan känns som om publiken förväntas skratta lite åt allting. Den tonen kan skapa energi, men den gör också att serien pendlar mellan allvar, thriller och svart humor.
Crystal Lake ger nytt liv åt skräckklassikern Fredagen den 13:e
Just den pendlingen kan bli både Crystal Lakes styrka och dess mest omdiskuterade sida. Serien försöker inte kopiera filmernas uttryck rakt av, utan bygger vidare på deras värld genom att göra Pamela till den känslomässiga mittpunkten. Resultatet är en prequel som inte självklart följer den väg många hade väntat sig – men som ändå lyckas väcka liv i en franchise som länge har levt på sin myt.
